dear anna

För ungefär 180 år sedan uppfann astronomen Sir John Herschel en tidig fotografisk metod som kom att kallas cyanotypi. Genom att blanda två järnsalter; ammoniumferricitrat och kaliumferricyanid, skapas en uv-känslig lösning som bestryks på papper som får torka utan ljustillförsel och sedan kontaktkopieras med negativ eller föremål i solljus. Exponeringen avbryts, framkallas och fixeras genom att bilden sköljs i vattenbad och en bild i blåskala som dessutom är arkivbeständig, framträder. Den fortsätter att djupna i upp till två dygn innan den är helt färdig. Metoden kom att användas framför allt till att kopiera arkitektoniska och tekniska ritningar, därav namnet blåkopior.

Granne med Herschel bodde Anna Atkins (1799-1871) som var botaniker och fotograf och hade en ovanligt vetenskaplig utbildning för att vara kvinna. Hennes mor dog när hon bara var ett år och hon växte upp med en far som var kemist, mineralog och zoolog. Hon stod nära sin far och kom  även att illustrera en del av hans texter och översättningar med vackra och detaljerade blyertsteckningar. Via fadern fick hon användbara kontakter och togs in i The London Botanical Society 1839. Atkins gifte sig med en rik köpman och fick inga barn vilket gav henne tid att investera i personliga intressen, något som knappast skett i samma omfattning om hon hänvisats till ett mer traditionellt familjeliv.

Herschel introducerade henne för sin nya blå metod och hon började kopiera sin algsamling i ett sammansatt verk med hundratals bilder som resulterade i en bok på 13 exemplar, Photographs of British Algae, 1843. Fortfarande finns ett exemplar bevarat på The New York Library och så sent som i våras släppte bokförlaget Taschen en stor bok om Atkins livsgärning som inte bara innehåller bilder på alger utan även olika ormbunksväxter och andra cyanotypiska samarbeten med den goda vännen Anne Dixon.

Rent historiskt sett var Atkins den som skapade den första fotografiska boken, något som inte rönte någon större uppmärksamhet, förmodligen för att hon var kvinna. På 1890-talet skulle en samlare skriva om hennes första bok och menade hånfullt att initialerna AA lika gärna kunde stå för Anonymous Amateur. Kanske störde sig samlaren på de förföriskt sköna bilderna och avfärdade dem som banala. Han blev snabbt tillrättavisad av direktören för the British Museum of Natural History som menade att Atkins fotografiska verk inte bara hade ett konstnärligt utan även ett vetenskapligt värde. 

När jag började intressera mig för cyanotypi för snart 10 år sedan, var Atkins bilder de första som dök upp i mina sökningar. Det gladde mig att se en kvinnlig gestalt i den tidiga fotografiska historien och jag började så småningom lägga till hashtaggen #dearannaatkins på mitt instagramkonto @ironsaltarchives som ett hommage till hennes hårda arbete. Mitt första verk till ed. art släpptes 2015 och var en tolkning av månen med en koppling till cyanotypins astronomiske grundare. Nu känns det lämpligt att min samling cyanotypier som visas (varav vissa dessutom är botaniskt tonade) får uppkallas efter kvinnan som verkligen utvecklade hans uppfinning. 

Cecilia Ömalm, Stockholm, hösten 2023

Bilden högst upp är hämtad ur Anna Atkins bok Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions, från 1843