ilke
Hypade konstnären Emilia Ilke är en mångfacetterad talang som i lekfulla bilder vrider och vänder på återkommande motiv ur vardagen. På serigrafierna som hon tagit fram för ed. art möter vi två gråtande hundar och ett par dansande pianohänder. Vi ställde några frågor!
Du jobbar ofta med återkommande motiv. Tidigare har exempelvis urnor funnits med, nu är pianot och hundarna motiv som du jobbar intensivt med.
– Jag blir så uppslukad när jag hittar ett motiv som är roligt att måla. Det finns så många olika sätt att göra dem på, så jag kan omöjligt göra ett inspirerande motiv bara en gång och sen aldrig mer. Jag lär mig något nytt för varje version, blir mer slipad och får testa nya färger och former.
Berätta om de två motiven på serigrafierna!
– Hermanssons hundar började med att jag såg en fantastisk bild på Instagram som keramikern Kakan Hermansson lagt upp. Hon hade gjort sin take på de klassiska sjömanshundarna som står i vart och vartannat fönster i vindpinade kåkar vid kusten. Hennes hundar hade något extra och jag frågade helt enkelt om jag fick måla av dem. Hundar som motiv alltid legat mig varmt om hjärtat. Det var bland det första jag tecknade i tonåren när drömmen om att kunna arbeta som konstnär smög sig på.
– Pianot är något som hängt med sedan barnsben. Jag skolades i klassiskt pianospel som sexåring och har många blandade upplevelser från de lektionerna. För tröga tangenter, handsvett och en sträng lärarinna bland annat. Det blev ingen pianist av mig men jag älskar att måla detta motiv, och lyssnar gärna på pianomusik i ateljén.
Du jobbar omväxlande med måleri och collage, vad avgör vilken metod du väljer?
Jag började med collage som en väg in i måleriet, för att gå vidare från blyertstecknandet och våga använda färg. När jag arbetar med collage nu så ingår alltid mycket måleri, men jag de senaste månaderna har jag känt att jag vill pausa collagen. Jag har arbetat upp en metod som gör det lätt för mig att arbeta med dem men känner att jag behöver mer motstånd nu. Jag vill gräva mer i måleriet och nöta mer på motiven.
När är du nöjd med ett verk? Vad har du uppnått då?
– Det är en känsla som är svår att sätta ord på. Något euforiskt ibland. Det handlar om så många komponenter; dagsform, komposition, kulörer, format och ibland även vilken musik jag lyssnar på. När allt stämmer helt enkelt. Då blir jag som ett barn på 4-5 år som genast vill springa och visa upp verket för mina föräldrar.
Hur var det att arbeta med serigrafi?
– Det piggade verkligen upp och inspirerade mig! Jag har provat på grafik på en förberedande konstutbildning för snart 20 år sedan, men kom inte ihåg särskilt mycket. Det var så fint att vara på en ny plats och att få lära mig ett nytt hantverk och att ha Catarinas expertis att luta sig mot. Hon guidade mig genom processen så bra.
Du har en väldigt dedikerad följarskara på sociala medier, hur påverkar det ditt skapande?
– Helt ärligt så fattar jag inte riktigt att det är verkliga människor som följer mig och mitt arbete. Min Instagram är mer som en dagbok och ett sätt att dokumentera det jag gör och mig själv i ateljén. Jag känner mig rätt ensam, men inte på ett dåligt sätt. Det vore säkert bra om jag lärde mig kommunicera bättre där men fokuserar hellre på skapandet. Ibland frågar jag om råd, ber mina följare tycka till eller komma med önskemål. Men i slutändan så lyssnar jag mest på mig själv iallafall.
