Så skapas trycken

De flesta minns med förtjusning barndomens potatistryck – skär ut en form, stryk på färg och vips så kan samma mönster repeteras hundra gånger. De flesta tekniker för konsttryck handlar om just det där, att i en hård yta – motsvarande barndomens potatis, kallad tryckplatta eller tryckmedium – skapa ytor där färgen fäster och ytor där färgen inte fäster, för att kunna återskapa ett mönster när det hårda materialet har belagts med tryckfärg och sedan trycks mot ett papper.

Här går vi igenom vanligaste metoderna för tryck av konstverk, eller grafik som konsttryck också kallas, såsom litografi, etsning, torrnål och screentryck/serigrafi.

Konsttryckstekniker delas in i kategorier:

• högtryck
• plantryck
• djuptryck
• genomtryck

Namnen kommer sig av var på tryckmediet färgen kommer att fästa. Är det på partier som sticker upp från mediet kallas det högtryck. Är det i håligheter skapade i mediet är det djuptryck.

På senare år har även digitala tryck tillkommit som metod.

Cyanotypi är en fotografisk metod för att göra upplagor som blivit alltmer populär på senare år.

Högtryck: Färgen fäster på de upphöjda partierna

är som barndomens potatis - man tar bort material på de ytor man vill lämna vita, för att sedan lägga färgen på de höga/uppstickande partierna.

Träsnitt och linoleumsnitt är exempel på den här tekniken. Tryckplattan kallas för stocken och i denna karvas bilden fram genom att överflödigt material tas bort. De konstnärer som idag jobbar med träsnitt ser ofta till att träets särart kommer fram i trycket. I äldre träsnitt däremot är ofta träets struktur svår att skönja.

Även klassiskt boktryck, där man trycker med gammeldags blytyper, är exempel på högtryck.

Djuptryck: Färgen fäster i sänkorna

Djuptryck fungerar på motsatt sätt. Konstnären använder sig av en kopparplåt eller något annat material, för att i denna skapa mönster. Här är det de nedsänkta delarna som sedermera fylls med färg. När plåt och papper pressas samman i tryckpressen suger papperet åt sig färgen ur plåtens håligheter. Etsning och torrnålsgravyr är idag de vanligaste metoderna.

Etsning - syra biter sig in i kopparplåten

Etsningar får sitt namn av att man etsar med syror i plåt. Först täcks plåten av en syrabeständig grund. Därefter avlägsnas denna på de ställen där man vill att syran ska bita, med hjälp av en uppsjö av olika finurliga verktyg som alla ger sitt eget uttryck. Tekniken hårdgrund innebär till exempel att konstnären behandlar plåten med en blandning av vax, harts och asfalt, för att sedan kratsa bort grunden på de ställen där man vill att färgen ska fastna.

Akvatintetsning - asfaltspulver skapar toner

I en vanlig etsning skapar konstnären linjer som etsas in i en kopparplåt. För att skapa skuggningar kan konstnären exempelvis göra många linjer tätt ihop. Akvatint utökar möjligheterna med etsningstekniken; genom att lägga ett raster av korn på plåten kan man skapa gråtoner över större ytor i det färdiga trycket.

Torrnål - en vass nål som enda verktyg

Torrnål är en annan typ av djuptryck. Här använder konstnären sig av en vass nål för att rista in sin bild i plåtens blanka yta. När plåten sedan bestryks med färg fastnar denna inte bara i de spår som nålen lämnat utan också på de små vallar av koppar som bildats runt skårorna. De här vallarna gör att linjerna i trycket blir mjukare. Linjernas speciella utseende är det som karaktäriserar torrnålstrycket.

Plantryck: färg och icke-färg samsas i samma plan

I plantryck samsas vita och färgade ytor i samma plan. I stället används andra metoder för att bestämma var färgen ska fastna och inte fastna. Litografi är den vanligaste plantrycksmetoden. Lito betyder sten på grekiska, och kalkstenar används än idag för att framställa litografier. De har dock mestadels ersatts av aluminiumplåtar. Metoden bygger på att fett och vatten stöter bort varandra. När tryckfärg appliceras på stenen eller plåten kommer den bara att fästa på de delar där konstnärens motiv har fixerats.

Genomtryck: färg pressas genom en duk

Genomtryck innebär att färg pressas genom ett material som släpper igenom färg på vissa ställen och hindrar färg från att gå igenom på andra. Screentryck, kallat serigrafi i konstsammanhang, är den vanligaste metoden. En duk, traditionellt av silke men i dag oftast av syntetmaterial, spänns upp på en ram. Schabloner täcker den del av väven som inte ska släppa igenom färg. Idag framställs schablonerna fotografiskt, vilket kan ge oerhört exakta tryck.

 

Digitala tryck

Tiderna förändras. Den konstnär som för 200 år sedan etsade med en sickel i en plåt sitter kanske idag och klickar med en mus på en dator. Digitala högkvalitativa utskrifter har blivit ett sätt för konstnärer som arbetar främst digitalt att få ut sina verk. Dessa går under många namn, men ed. art har valt att använda beteckningen digitala pigmenttryck. Detta för att poängtera att det handlar om digitala bilder, men inte om vanliga utskrifter, utan utskrifter gjorda med åldersbeständiga pigment och hög precision.

Cyanotypi

Cyanotypi är en fotografisk metod från 1800-talet som allt sedan den uppfanns har använts konstnärligt men också praktiskt. De klassiska blåkopiorna inom arkitekturen är skapade med hjälp av denna process där papper behandlas med järnhaltiga syror som är UV-känsliga. När de exponeras för UV-ljus och sedan framkallas i vatten träder den blå färgen fram på papperet. De delar av papperet som varit skyddade från UV-ljuset behåller papperets vita färg. 

 

Monotypi - unika tryck 

Vissa tryck är unika och ingår inte i en upplaga. Dessa kallas ofta för monotypier, där mono just ger oss en vink om att det är ett tryck vi talar om. Monotypier är ofta producerade med hjälp av obehandlade plåtar eller plexiskivor som bestryks med färg eller bemålas och körs genom en tryckpress mot ett glas. Konstnären kan då inte exakt repetera bilden, vilket gör bladet unikt. Ibland väljer konstnären att numrera bladen 1/1 för att understryka tryckets unicitet.