Nu kan vi presentera två verk av Manju Jatta på ed-art.se! Manju Jatta erhöll sin examen från Kungliga konsthögskolan förra våren, och har innan dess studerat vid Konstfack och varit verksam inom filmens värld.
Jattas praktik rör sig mellan historia och kunskapsbevarande, med fokus på svarthet och svenskhet, och svarthetens historia i Norden. I sitt arbeta hämtar han inspiration både från västafrikanska muntliga traditioner och från ett nordiskt arv, och låter olika former för kunskapsbevarande mötas.
– Jag arbetar främst i färgspannet mellan blått och svart. Indigo och cyanotypi återkommer ofta, som blåmärken som samtidigt är tecken på att skada skett och att läkning pågår. Genom det fornnordiska ordet Blár, vilket betydde både blå och svart, utforskar jag både färgen och vår historia.
I Jattas konstnärskap finns en teoretisk förankring med återkommande kopplingar till afropessimistiska tänkare och kulturteoretikern Fred Motens begrepp Blur för att skapa utrymme för svarthetens komplexitet och rörelse och det faktum att den inte går att fånga i något fast eller statiskt. Närvaro och rytm får tala, utan att fastslå något entydigt.
– Avtrycket är genomgående i mitt arbete, kroppens egna avtryck eller det ristade i en yta. Jag arbetar med avtrycket som inte låter sig fixeras, bestämmas, eller vara ett för starkt påstående.
I DM I och II fortsätter Jatta detta arbete, och utforskar svarthet som mörk materia - en närvaro som inte låter sig fixeras men ändå formar det den omger. Genom ristningen framträder spår och tecken som inte förklarar utan förskjuter, en kommunikation bortom läsbarhet.
– Jag arbetar med ett rått tryck där färgen läggs på plåten utan att jämnas ut till perfektion, så att varje tryck blir en direkt förlängning av kroppen. Gesten genom vilken bilden skapas framträder.
På så vis tänker Manju Jatta att bilden kan upplevas som en rest av en handling - besläktad med den västafrikanska sångare och historieberättaren griotens kunskapsbevarande, eller runristarens historiebevarande, där det kroppsliga mötet med det berättade blir en del av själva meningen.
