dear anna
I sina nya bilder experimenterar Cecilia Ömalm vidare med cyanotypitekniken och med hjälp av blekning och växtfärgning fått fram en dov, jordig färgskala med toner av umbra och ockra. Under Gallery Weekend Stockholm 10-12 november presenterar vi på ed. art på Hagagatan en utställning med nya cyanotypier av Cecilia Ömalm.
Cecilia Ömalm är en av de som drivit på cyanotypins återkomst som konstnärligt uttryckssätt i Sverige under senaste åren.Från att ha varit en relativt bortglömd fotografisk 1800-talsteknik, är det idag många som känner igen cyanotypins främsta kännetecken: den starka blå färgen som skapas av järnsalter.
I sina nya bilder har Cecilia Ömalm experimenterat vidare med tekniken och med hjälp av blekning och växtfärgning fått fram en dov, jordig färgskala med toner av umbra och ockra. Bilderna är fotogram, det vill säga verk som skapats genom att konstnären arrangerar objekt direkt på papperet. Både objekt och skuggor lämnar ”avtryck” i papperets yta när det belyses med UV-ljus, en negativ avbild skapas. Utställningen består delvis av bilder som tydligt redovisar vilket objekt som använts, i 1800-talsbotanikern och pionjären Anna Atkins anda. Men här finns också en hel serie mer abstrakta bilder där vi som betraktare inte direkt kan förstå vad vi ser. Det blir en lek med positiv och negativ, bild och avbild.
Titeln Dear Anna refererar till Anna Atkins (1799-1871), botaniker och fotograf och skapare av världens första fotobok Photographs of British Algae, 1843.
Cecilia Ömalms tankar bakom utställningen Dear Anna:
För ungefär 180 år sedan uppfann astronomen Sir John Herschel en tidig fotografisk metod som kom att kallas cyanotypi. Genom att blanda två järnsalter; ammoniumferricitrat och kaliumferricyanid, skapas en uv-känslig lösning som bestryks på papper som får torka utan ljustillförsel och sedan kontaktkopieras med negativ eller föremål i solljus. Exponeringen avbryts, framkallas och fixeras genom att bilden sköljs i vattenbad och en bild i blåskala som dessutom är arkivbeständig, framträder. Den fortsätter att djupna i upp till två dygn innan den är helt färdig. Metoden kom att användas framför allt till att kopiera arkitektoniska och tekniska ritningar, därav namnet blåkopior.
Granne med Herschel bodde Anna Atkins (1799-1871) som var botaniker och fotograf och hade en ovanligt vetenskaplig utbildning för att vara kvinna. Hennes mor dog när hon bara var ett år och hon växte upp med en far som var kemist, mineralog och zoolog. Hon stod nära sin far och kom även att illustrera en del av hans texter och översättningar med vackra och detaljerade blyertsteckningar. Via fadern fick hon användbara kontakter och togs in i The London Botanical Society 1839. Atkins gifte sig med en rik köpman och fick inga barn vilket gav henne tid att investera i personliga intressen, något som knappast skett i samma omfattning om hon hänvisats till ett mer traditionellt familjeliv.
Herschel introducerade henne för sin nya blå metod och hon började kopiera sin algsamling i ett sammansatt verk med hundratals bilder som resulterade i en bok på 13 exemplar, Photographs of British Algae, 1843. Fortfarande finns ett exemplar bevarat på The New York Library och så sent som i våras släppte bokförlaget Taschen en stor bok om Atkins livsgärning som inte bara innehåller bilder på alger utan även olika ormbunksväxter och andra cyanotypiska samarbeten med den goda vännen Anne Dixon.
Rent historiskt sett var Atkins den som skapade den första fotografiska boken, något som inte rönte någon större uppmärksamhet, förmodligen för att hon var kvinna. På 1890-talet skulle en samlare skriva om hennes första bok och menade hånfullt att initialerna AA lika gärna kunde stå för Anonymous Amateur. Kanske störde sig samlaren på de förföriskt sköna bilderna och avfärdade dem som banala. Han blev snabbt tillrättavisad av direktören för the British Museum of Natural History som menade att Atkins fotografiska verk inte bara hade ett konstnärligt utan även ett vetenskapligt värde.
När jag började intressera mig för cyanotypi för snart 10 år sedan, var Atkins bilder de första som dök upp i mina sökningar. Det gladde mig att se en kvinnlig gestalt i den tidiga fotografiska historien och jag började så småningom lägga till hashtaggen #dearannaatkins på mitt instagramkonto @ironsaltarchives som ett hommage till hennes hårda arbete. Mitt första verk till ed. art släpptes 2015 och var en tolkning av månen med en koppling till cyanotypins astronomiske grundare. Nu känns det lämpligt att min samling cyanotypier som visas (varav vissa dessutom är botaniskt tonade) får uppkallas efter kvinnan som verkligen utvecklade hans uppfinning.
Cecilia Ömalm, Stockholm, hösten 2023
Bilden högst upp är hämtad ur Anna Atkins bok Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions, från 1843
Cecilia Ömalm studerade vid International Center for Photography i New York under slutet av 90-talet. Sedan mitten av 2000-talet har hon en framgångsrik karriär på den svenska konstscenen, med ett stort antal utställningar och verk som återfinns i bland annat Moderna museets samlingar.
