Johan Löfgren undersöker hur naturen kommunicerar genom färg, form och förändring. Genom en slags kartläggning av växternas alfabet närmar han sig frågor om seende och tolkning. Det är ett försök att ge form åt det som inte alltid låter sig översättas.
Böckerna Naturens kolorit och Tills solen bara blev sol är delar av ett levande färgarkiv. De är både publikationer och arbetsmaterial, där varje färgprov blir ett fragment i en större bild. Genom dem pågår ett försök att förstå naturens ordlösa språk, där det som sker i marginalen av vårt fokus träder fram – det långsamma, det flyktiga, det som kanske snart är borta.
I det nya arbetet Barken riktas blicken mot trädens yta som bärare av tid och plats. Barken blir en karta över förändring, en färgarkeologi där landskapets spår fortfarande finns kvar, tysta och närvarande.
Barken
Platsen formar barken.
Laven sprider sig i tunna lager.
Kartor. Tecken.
Det trädet inte valt. Men bär ändå.
Ett tyst språk.
Ljus. Tid. Långsam förändring.
Kanske försvinner det. Utkikspunkten. Språket.
Men just nu finns det här.
Säger. Utan ord.
Här var det.
Så här såg det ut.
När du kommer nära.
Ser du mönstren.
Kartor. Fingeravtryck. Eller något annat.
Spår av regn. Torka.
Sprickor. Fåror. Flagnande lager.
Inte bokstäver. Bara linjer.
I barkens yta bor platsen.
Vinden från norr. Markens lutning. Skuggan från trädet bredvid.
Åren. Tiden.
Rör sig långsamt. Utan brådska.
Johan Löfgren har i många år ägnat sig åt ett stilla iakttagande av naturens färger och mönster, det han själv kallar för färgarkeologi. Han har i sitt konstnärskap även riktat blicken mot de tidigaste dataspelens era. Oavsett motiv ägnar han sig åt ett måleri som utförs med dator i stället för med pensel och färg. Med klassiska konsthistoriska termer kan man kalla honom för en samtidsskildrare, både i termer av vad han avbildar och med vilka verktyg.
