litostenar

De flesta minns med förtjusning barndomens potatistryck - skär ut en form, stryk på färg och vips så kan samma mönster repeteras hundra gånger. De flesta tekniker för konsttryck handlar om just det där, att i en hård yta - motsvarande barndomens potatis - skapa ytor där färgen stryks på och ytor där färgen inte fastnar, för att skapa ett mönster när det hårda materialet trycks mot ett papper.

Konsttryckstekniker delas in i fyra kategorier tryck - högtryck, plantryck, djuptryck och genomtryck.

linoleumsnittStocken för ett linoleumsnitt av Ulla Wennberg

Högtrycket är som barndomens potatis - man tar bort material på de ytor man vill lämna vita, för att sedan lägga färgen på de höga partierna. Därav namnet högtryck.
Träsnitt och linoleumsnitt är exempel på den här tekniken. Tryckplattan kallas för stocken och i denna karvas bilden fram genom att överflödigt material tas bort. De konstnärer som idag jobbar med träsnitt ser ofta till att träets särart kommer fram i trycket. I äldre träsnitt däremot är ofta träets struktur svår att skönja.

Djuptrycket fungerar på motsatt sätt. Konstnären använder sig av en kopparplåt eller något annat material, för att i denna skapa mönster. Här är det de nedsänkta delarna som sedermera fylls med färg. När plåt och papper pressas samman i tryckpressen suger papperet åt sig färgen ur plåtens håligheter. Etsning och torrnålsgravyr är idag de vanligaste metoderna.


Etsningar får sitt namn av att man etsar med syror i plåt. Först täcks plåten av en syrabeständig grund. Därefter avlägsnas denna på de ställen där man vill att syran ska bita, med hjälp av en uppsjö av olika finurliga verktyg som alla ger sitt eget uttryck. Tekniken hårdgrund innebär till exempel att plåten behandlas med en blandning av vax, harts och asfalt, för att sedan kratsa bort grunden på de ställen där man vill att färgen ska fastna.

Torrnål är en annan typ av djuptryck. Här använder konstnären sig av en vass nål för att rista in sin bild i plåtens blanka yta. När plåten sedan bestryks med färg fastnar denna i de spår som nålen lämnat. Mer färg i djupare skåror och mindre i de ytligare. Dessutom fastnar färgen på de små vallar av metall som bildats runt skårorna. De här vallarna gör att linjerna i trycket blir mjukare. Linjernas speciella utseende är det som karaktäriserar torrnålstrycket.

Färg färdig att spridas över den etsade kopparplåten

Färgen läggs på plåten

Överflödig färg torkas av en etsad kopparplåt

Den feta kritan stöter bort vätskan som stenen bestrukits med

I plantryck samsas vita och färgade ytor i samma plan. I stället används andra metoder för att bestämma var färgen ska fastna och inte fastna.

Litografi är den vanligaste plantryckmetoden. Lito betyder sten, och många litografier trycks även idag med stenar. Konstnären målar sitt motiv med en fet krita eller speciell tusch på en slipad kalksten. När stenen sedan bestryks med akaciagummi tränger det bara in i stenen på de partier där den feta färgen inte sitter. På så sätt är bilden efter gummeringen fixerad i stenen. När färgen sedan stryks på fastnar den på de ställen där gummeringen inte fäst.

Med åren har tryckplåtar i mångt och mycket kommit att ersätta de litografiska stenarna.


Genomtryck innebär att färg trycks på papperet genom en schablon. Screentryck, ofta kallat serigrafi i konstsammanhang, är den vanligaste metoden. En duk, traditionellt av silke men i dag av syntetmaterial, spänns upp på en ram. Schabloner täcker den del av väven som inte ska släppa igenom färg. Idag framställs schablonerna fotografiskt, vilket kan ge oerhört exakta tryck.

Tiderna förändras. Den konstnär som för 200 år sedan etsade med en sickel i en plåt sitter kanske idag och klickar med en mus på en dator. Digitala högkvalitativa utskrifter har blivit ett sätt för konstnärer som arbetar främst digitalt att få ut sina verk. Dessa går under många namn, men ed. har valt att använda den engelska beteckningen digital graphic fine art. Detta för att poängtera att det inte handlar om vanliga utskrifter, utan utskrifter gjorda med hög precision både i tryck och färgval, på beständigt papper.



Patrick Wagner, lärare på Kungliga konsthögskolan, visar upp en screenram


Numrering

Nästan alla blad som säljs av ed. är numrerade. Numreringen består av två siffror, exempelvis 23/45. Denna kryptiska kod betyder att bilden du tittar på har gjorts eller planerar att göras i högst 45 exemplar. Det exemplar du tittar på just nu är det tjugotredje i ordningen.

Ibland heter verken i stället EA, AP eller PP. Utanför den numrerade upplagan lämnas utrymme för att göra ett antal blad till konstnären och tryckare. EA står för épreuve d’artiste, den engelska motsvarigheten är AP som står för artist’s proof. Dessa två beteckningar betyder att det verk man tittar på är del av den andel som gick till konstnären. Står det PP på bladet betyder det att det är tryckarens exemplar, printer’s proof. Vanligtvis överstiger dessa exemplar i antal inte 10 procent av den numrerade upplagen.

Ett fåtal blad är inte numrerade. Det beror på att konstnärerna i dessa fall av ideologiska skäl valt att inte numrera. På sjuttiotalet var bruket att numrera sina verk omodernt, konsten skulle vara fri och inte bunden av borgerliga bojor. Idag ser de flesta annorlunda på saken, men en del konstnärer håller fast vid att inte numrera. Det handlar dock alltid om trycktekniker som i sig garanterar att det du som kund köper är hantverksmässigt framtaget och inte kommer att kunna mångfaldigas hur många gånger som helst.

Signatur

Konstnärens signeratur på varje enskilt verk är viktig i upplagevärlden. Det ses som garant för att konstnären själv har sett och godkänt varje tryckt exemplar.