drömlogik

I sina nya etsningar försöker Patrick Wagner fånga drömmens logik med flödiga, mjuka penseldrag. Vi frågade honom om bakgrunden till verken, men också om livet som grafiklärare i Tyskland i pandemins tidevarv och om hur det egentligen går med den gigantiska litografiska pressen han baxat in i en småländsk lada.  

Hur skulle du beskriva de nya verken?

– Jag utgick från en kristallklar känsla för vad jag ville åt, men med ganska diffusa föreställningar om hur det skulle visualiseras. I drömmen finns en annan logik än vakenhetens; man har bara kvar fragment av en berättelse, halvt ihågkomna glimtar. Jag har försökt skapa bilderna på det viset, och på det viset har jag valt färgerna. Någonstans innehåller bilderna fortfarande berättelsen, men jag har glömt allt om drömmen som jag såg dem i.

Patrick Wagner visar sitt humletryck på ed. art i Stockholm

Hur skapade du dem?

- Jag använde flödande, mjuka penseldrag där jag lät färgerna gå in i varandra, vägrade definierade gränser. Färgerna är inte begränsade till ett enda område, de blöder ut och bildar dimmiga auror. När jag arbetade med plåtarna så fattades besluten snabbt, och inga rättelser har skett i efterhand. Jag litade på mig själv och mina händer, att linjerna skulle flöda rätt.

- Tekniskt är de är en blandning av sockerakvatint och spitbite. Det låter som alkemi, men är i själva verket inte så obskyrt. I sockerakvatint förbereds en speciell tusch med mycket socker, sedan målar man med den tuschen. Plåten täcks med lack och sänks ned i varmt vatten. Där når det sockret och får det att växa, bryta lacken och exponera plåten, vilket gör det möjligt att etsa. I spitbite använder man pensel och målar med en stark syra, så det är viktigt att ha säkra arbetsförhållanden. Det är en bra teknik för att få till mer måleriska och akvarelliknande resultat. 

Förra året flyttade du en gigantisk litografisk press från Schweiz till en lada i Småland. Hur fortskrider det projektet?

- Det var faktiskt 2018, tiden går så fort! Projektet går långsamt. Och sedan kom 2020 och gjorde inte precis det hela lättare. Pressen står där och sover sin skönhetssömn. Men det har varit till stor hjälp att jag erhöll Ann Margret Lindell-stipendiet och Konstnärsnämndens arbetsstipendium, jag har byggt om det mesta av ladan till en bra verkstad, och tror att den kommer igång nästa sommar!

Just nu bor du i tyska Braunschweig. Vad gör du där? Hur påverkas du av pandemin?

- Efter min tid på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm erbjöds jag en lektorstjänst vid University of Art i Braunschweig, där jag nu undervisar i grafik. Tyskland har varit ganska strikta med pandemireglerna, mina elever led rätt mycket av det. Men skolan är faktiskt öppen sedan i maj. Vi bär obligatoriska masker hela dagen, men får mycket gjort. 

Liksom för många konstnärer var och är pandemin svår för mig. Kanske att en har lite mer tid helt plötsligt, men mindre tillgång till arbetsytor och fler begränsningar. Som lektor med fast tjänst befinner jag mig i en säker position, men det är fortfarande mycket att oroa sig för, vänner och familjers välbefinnande. Jag har inte varit som mest produktiv, det tog mig ett tag att komma in i rätt tankesätt. Medan jag besökte Sverige och min verkstad i våras ändrades reglerna, och när jag kom tillbaka var jag tvungen att gå i karantän i 14 dagar. Jag fick inte lämna min lägenhet i Braunschweig, de lokala hälsovårdsmyndigheterna kontrollerade att jag var hemma. Men det var en bra tid att få lite läsning avklarad.

Elever och lärare bär mask på skolområdet i Brunschweig där Patrick Wagner undervisar