i opposition
Vi är glada att kunna presentera två litografier av Meta Isæus-Berlin, som varit en av Sveriges främsta konstnärer ända sedan sitt genombrott i början av nittiotalet. I samband med detta publicerar vi en intervju med Meta Isæus-Berlin, gjord av ed. arts grundare Elisabeth Blennow Calälv år 2015.
Meta Isæus-Berlin slog igenom med dunder och brak direkt efter sin examen från Konsthögskolan i början av nittiotalet. Efter det turnerade hon världen runt på biennaler och utställningar med sina rumsinstallationer. Motivet var ofta hemmet; fullskaliga badrum fyllda med vatten, ett hel salong sida vid sida med sin exakta kopia gjord i skiraste organzatyg; rum som vi alla relaterar till, men här laddade med känslan av övergivenhet eller svek eller isolering.
Efter tio år av hektiskt utställande valde hon att helt sluta med installationerna och i stället visa sitt måleri. Idag arbetar hon parallellt med installation och måleri. Bytet från skulptur till måleri är ett av många dramatiska vägval i Meta Isæus-Berlins liv. Att arbeta där energin ligger är ett måste, och i livet återfinner hon sig ofta på opponentens plats. Bekvämligheten klär henne inte, helt enkelt. Vreden, menar hon, är en underskattad drivkraft. Idag är vi för tysta och kuvade.
– Allt är så oerhört behärskat i alla sociala rum idag. När jag var liten så gällde det att tala högt och tydligt, och att skratta högt. Det skulle vara mycket ljud, man skulle leva ut. Dessutom fanns primalskriket, som en räddningsplanka. Man kunde gå ut och skrika i skogen för att bli befriad från ångest och vrede. Jag skulle önska att primalskriket kom tillbaka och att folk ställde sig och skrek i skogen riktigt åt helskotta. Faktiskt! Gör det! Jag skulle må bra av det och jag skulle inte vilja vara så udda om jag gjorde det.
Målningen Primalskrikets återkomst, 2015, i Meta Isæus-Berlins ateljé
Upplever du att det är något som har förändrats?
– Ja, mycket. Det fanns en frihet förr, att få experimentera, att inte från början ha en plan på vad som skulle hända i slutändan. I den processen kunde det hända en massa intressanta saker. Men idag ska det alltid sluta i en produkt. Det gäller inte bara konstlivet utan livet i stort. Det går inte att chansa.
Talar du utifrån dina egna erfarenheter?
– Nja, både och. Jag älskar att lyssna och prata och höra. Utifrån alla dessa samtal skapas min konst. Det handlar inte alltid om mig, utan var jag är i förhållande till andra människors berättelser. Jag har ett jättearkiv av historier som jag öser ur. Jag är hela tiden uppmärksam och känslorna liksom fastnar, jag glider inte förbi dem. Det känns så pass mycket att det bara är att ta hänsyn till dem. Jag är helt enkelt känslostyrd i mitt handlande.
Apropå att vara känslostyrd: När vi träffades första gången så gick du igenom ditt konstnärskap och upprinnelsen till olika verk. Det handlade ofta om att du var arg, och att vreden lett fram till ett verk eller till förändring. Är det en drivkraft som varit nyttig för dig?
– Jo, jag är ofta i opposition, jag hamnar i de situationerna. Jag ser ofta ett mönster eller en orättvisa, som kan handla om både hur jag behandlar andra och hur andra behandlar mig. Stort som smått, men det är alltid grundat i en egen, djup känsla. Den känslan omskakar mig, det är grunden för all min konst. Ibland pratar jag om det som en vrede, ibland att jag blir omkullruckad, tvingad att se på ett annat sätt. Det gör alltid rätt ont. Särskilt när andra människor är kvar i mönstret och inte ser. Det är då jag blir arg. Folk kan ibland tycka att vrede är en dålig känsla, men jag vill försvara vrede som drivkraft. Jag är kritisk och upprörd, det tycker jag är bra.
Men verken skapas inte i affekt?
– Nej, verkligen inte. Installationerna har alltid kommit ur en känsla inifrån mig, jag vet precis hur de ska göras och jag gestaltar dem. Efteråt kommer analysen. Vad är det här? Varför gör det ont? Hur kan vi diskutera runt det här? Den analysen är jätteviktig. Många installationer handlade om frånvaro. Att bli lämnad eller att komma till, att komma hem och bort, att vara på väg. Att vara skild från och hemkommen, de där rörelserna. Det är alltid en ångest, så det är snarare den känslan som drivit fram dem.
– Varför alla mina konstverk är så att säga ”sanna” är för att de inte är tillrättalagda eller framanalyserade, det är inga skrivbordsprodukter, utan alltid ur hjärtat rakt på. Man kan ha väldigt mycket resonemang, men själva konsten är ett direkt tilltal som går från kropp till kropp. Konsten blir bra först när det talar förbi orden.
– Det är viktigt att försöka hitta ett gemensamt språk, därför har jag ofta använt mig av hemmet som bild. Om jag skulle prata om Söderhavsöarna finns det risk att vi skulle missförstå varandra (skratt). Vi har ju så olika bild av dem. Men om jag pratar om en säng så vet vi båda lite grann, inte riktigt, men på ett ungefär, att här har vi en liknande erfarenhet.
En av Meta Isæus-Berlins tidiga instatallationer, från 1993, bestående av 2000 vinylhandskar fyllda med vatten
Det här med vreden eller att vara i opposition tycks också ha betytt mycket för dina livsval. Du bröt exempelvis upp från gymnasiet efter bara ett år.
– Jag var väldigt intresserad av djur, så egentligen ville jag bli elefantforskare och valde naturvetenskaplig linje på Norra latin i Stockholm. Men jag trivdes verkligen inte. Jag avskydde skolan. Så då började jag gå och teckna i teckningssalen, den dörren stod alltid öppen. Men jag var hela tiden på dåligt humör och gick och skällde på allt och alla. Till slut var den en person som sa ”men du behöver inte gå här, faktiskt, det är ändå frivilligt”. Varpå jag kom på ”det är frivilligt, det är frivilligt”. Jag hade aldrig tänkt på det. Det var i matsalen, jag sa till mig själv ”det här är frivilligt, jag äter den här maten frivilligt, jag vägrar att äta den här maten frivilligt”. Så bara gick jag. Sedan berättade min pappa att det fanns skolor där man bara målar. Det visste jag inte! Då började jag med det.
Sedan följde många års studier på Konstkolan, Pernby målarskola, Handarbetets vänner, Konstfacks textillinje och sedan på Kungliga konsthögskolan, först grafiklinjen, sedan måleri och till slut skulptur. Var du säker hela tiden på att det var konstnär du ville bli?
– Absolut. Jag har nog tänkt att jag är konstnär, inte att jag vill bli konstnär. Utbildningen har varit ett sätt att få syssla med det jag kan. Jag har alltid satt konstnärsrollen som nummer ett. Jag har varit en konstnär som har fått barn, en konstnär som är kvinna.
Det där måste vara ett slags självförtroende. Var kommer det ifrån, tror du?
– Jag vill uttrycka omvärlden genom mitt filter, för min omgivning. Det är det som är kärnan, att ha en vilja att berätta. Och man har inte en tanke på att någon annan kanske inte är intresserad av att höra vad jag har att säga (skratt). Det är en brist på självinsikt!
Efter alla år av studier fick karriären en rejäl skjuts när en av dina första installationer hamnade i Moderna museets samlingar.
– Mot slutet av studieperioden var jag oerhört trött på att bli lärd saker på områden där människor faktiskt inte kunde mer än jag. Så det var väldigt skönt att få formulera sin egen värld inom skulpturen. Ingen hade just då gjort så mycket i päls, en pälsfontän exempelvis, så då kunde jag få jobba för mig själv. Likadant med silikon. Och vatten, mitt eget material. Redan 1987 gjorde jag min första vattenskulptur, men sista året på Mejan arbetade jag nästan uteslutande med vatten och när jag gick ut hade jag jobbat så pass mycket att jag kunde gestalta vad jag hade kommit fram till.
– Installationen som hamnade på Moderna består av 2000 vinylhandskar, lätt pudrade inuti, från small till large, uppsatta på väggen som på pucklar. De är fyllda med vatten som är färgat från vitt till ljusgult, man kan på så sätt måla med handskarna. Det blir en väldigt sensuell känsla när man ser 10 000 fingrar som väller ner mot en. Framför står ett kar stort som en säng, på det ligger en silikonhinna, tunn, tunn, tunn. Under den driver två starka pumpar runt 800 liter vatten, så under hinnan vibrerar det av en oerhört stark kraft.
Det måste varit en flygande start på karriären när den hamnade hos Moderna?
– Ja, det betydde en massa. Jag blev inbjuden till en hel del internationella utställningar, biennalen i Johannesburg och Istanbul till exempel.
Return, 1994, bestående av gelehjärtansmassa
Och utställningen la Hora del Norte i Madrid. Där visades verket Return, ett 10 meter långt kilformat rum där de 2 meter höga väggarna var täckta av géléhjärtansmassa.
– Jag fick sponsring av Aroma! Det luktade så vansinnigt gott och det blev väldigt, väldigt vackert.
Ibland har dina verk tydliga titlar och som betraktare förstår man att du vill förmedla en tematik, men när du bygger ett rum av géléhallon, kan det då handla om något så enkelt som att det doftar gott?
– Nej, nej (skratt). Det handlar aldrig bara om att det doftar gott, det är en bonus. Valet av material är det som bestämmer skulpturen. På den tiden var det inte lika vanligt att arbeta med främmande material och det var spännande för mig. Men det är synergieffekten i alla använda rätt material för att skapa rätt känsla.
Valet av material har alltid varit sekundärt, uttrycket och energin har stått i första rummet. I samband med en stor mitt-i-karriären-utställning på Liljevalchs i mitten av 2000-talet valde Meta Isæus-Berlin att för första gången offentligt visa sitt måleri. Snart därefter gick hon helt över till måleriet. Ett djärvt steg i en konservativ konstvärld som gärna vill kunna placera in alla konstnärer i passande fack.
– Att jag tog upp måleriet var för att min pappa dog. Det var ett sätt att ha kontakt med honom. Och när jag väl började hade jag så oerhört mycket att berätta, det bara vällde fram, jag kunde knappt sova för att jag jobbade så mycket.
I många sammanhang blandar Meta Isæus-Berlin idag installation och skulptur; tes och antites har blivit syntes.
Nu har du hållit på i trettio år. Hur har du förändrats?
– Jag är tryggare som person och det gör att jag känner mig friare. Jag väljer mina strider och det är många strider i samtiden som jag inte lägger mig i för jag tycker inte att de är intressanta. Jag håller på med mitt. Jag känner lika mycket, men jag ser lite större perspektiv. Ju yngre man är desto blindare är man. Man är helt i sitt eget och brinner för det och formulerar det. Men sedan tar man mer och mer in andra människors dilemman och sorger och historier. Och det tror jag är bra.
Hur ser du på din egen framgång? Har du tänkt mycket på karriär, att så många som möjligt ska se din konst?
– Nej, jag har alltid tänkt ”vad konstigt att jag inte är världsberömd” (skratt). Så tror jag att alla konstnärer tänker. Det är nästan en förutsättning. Allvarligt talat, om jag bodde på en öde ö och ingen någonsin skulle se det jag gör så skulle jag ändå fortsätta. Jag vet inget roligare än att jobba. Det är klart jag älskar respons, men det är inte det som driver mig. Jag tror att jag har något viktigt att säga, både idag och till människor i framtiden.
