×

edholm

På kullen invid den medeltida kyrkan i sörmländska Lid står en gammal faluröd byskola. Här bor och verkar numera konstnären Ann Edholm och i ateljén pågår arbetet inför nästa stora separatutställning. I centrum hänger två målningar i Ann Edholms vanliga format; enorma dukar. Däremellan mindre målningar, som återtar formspråket från de stora – rött, vitt och svart med hårda, taggiga former. Det är aggressiva bilder som står i bjärt kontrast till de gröna, sörmländska kullarna utanför.

– Jag har varit ganska illa berörd. Över IS och Ryssland och hela SD-biten. Min mamma är tyska och hon är orolig. En släkting som satt i Auschwitz sa alltid till sina barn ”Tala aldrig om att ni är judinnor för det kan hända när som helst igen.” Och nu säger mamma: ”Det var precis såhär det började, precis samma stämning”.  Och så IS från andra hållet. Det är allvar nu.

Så den dramatiken vävs in i de nya verken?

– Det var i alla fall där det började, med Guernica. Den har jag intresserat mig för länge. Kilen som återkommer i målningarna kommer ifrån Picasso, från hästens tunga. Dessutom har Picasso gjort vaginor med tänder på det här sättet. Den öppningen har jag arbetat utifrån i tidigare målningar. 

Precis som i dessa senaste verk är berättelsen central i Ann Edholms måleri, trots att många skulle klassa henne som en abstrakt målare. Men själv framhåller hon att hon inte sysslar på med abstraktion.

– Jag jobbar utifrån en verklighet som jag använder mig av för att den beskriver en situation. Ta Guernican, exempelvis. Jag jobbar utifrån den och använder mig av den för att beskriva en verklighet eller en känsla, i detta fall kriget. Samtidigt finns nästan alltid en egen erfarenhet med i bakgrunden.

Ann Edholm tar målningen Kaddish som ytterligare ett exempel. Målningen består av orange och svarta färgtungor som går in i varandra.

– Kaddish är en judisk sorgebön som man läser fram och tillbaka. Jag kopplade ihop det med rörelsen av en örfil, den som slår och den som håller emot, slap slap slap, fram och tillbaka. Jag vill att det ska finnas både och i mina verk – en egen erfarenhet och något allmängiltigt.

Men det får inte bli för mycket berättelse, du pratar om att arbeta i gränslandet mellan bild och måleri? Vad menar du med det?

– När du står på ett visst avstånd från en målning så får du en klar bild. Men när du närmar dig löses den upp i måleri. Utmaningen är att få det att bli upplöst utan att tappa skärpan, att ligga i ambivalensen mellan det rent abstrakta och berättelsen hela tiden. Det är där det blir intressant.

De mindre verken kallar Ann Edholms för ”fotnötter” till de stora. Själv tittar hon ofta först på fotnötterna när hon närmar sig en text, för att se var tankegodset kommer ifrån. I den judiska traditionen finns en djup respekt för tillägg, omläsningar och tolkningar som Ann Edholm vördar.

– I det judiska ifrågasätter man hela tiden det gamla och förändrar läsningen av de heliga skrifterna. Varje kommentar som någon suttit i synagogan och skrivit är helig. Mina små målningar fungerar som de där små lapparna som man skriver ner sina kommentarer på.

– Egentligen ligger mitt intresse mellan målningarna, i den egna processen. Det är övergången från en händelse till nästa som är det intressanta, det är där man ser rörelsen. Det är kanske därför jag inte har sparat några av mina egna målningar. I mitt förråd står bara söndriga saker.

Ann Edholms växte upp i det numer mondäna Saltsjöbaden. Föräldrarna hade persiennfirma i nedre botten av egnahemsvillan på Skogsö där grannarna fortfarande hade utedass i sina arbetarlängor. När föräldrarna var ute och sålde persienner bodde Ann Edholm hos farmor och farfar i Solsidan.

– Farfar var forskare, men han målade också lite. Han lärde mig. Jag var intresserad och tyckte om att teckna. I skolan skolkade jag jämt från franskan för att vara i teckningssalen, så mamma började acceptera det där. Till slut fick jag en egen nyckel så att jag kunde vara där på helgerna. Läraren sa till mig att jag skulle fortsätta, och gjorde i ordning en mapp som han skickade in till en förberedande skola. Jag tänkte att jag skulle komma in på kvällstid, men kom in dagtid.

Men prestationskraven kopplade till måleriet var enorma och Ann Edholm blev sjuk, slutade måla och ägnade sig i stället åt keramik. Hon kom in på Konstfack, men skadade efter ett tag handen. Då kunde hon sakta glida över till måleriet igen.

– En dag cyklade jag till Konstfack och stod där utanför på Valhallavägen och tänkte ”de håller inte på med konst här”. Så vände jag cykeln och åkte aldrig dit igen.

Sedan blev det Mejan och direkt efter examen utställning på hippa Galleri Sten Eklund. Ann Edholm hade redan då gjort sig en liten egen plats i konst-Sverige. Men det hade inte varit lätt.

– Under 70-talet hade man å ena sidan färg och form och konstruktivismen. Det fick inte betyda någonting, det var ren konst, väldigt manligt, inga berättelser, ingen psykologi. Och så den andra sidan som var politisk. Där fick det vara hur mycket berättelse som helst, gärna sjömän och sjuksköterskor och gruvarbetare. Att hitta det orena där emellan, det var omöjligt. Där stod jag och kände att jag inte kunde måla en familj som sitter och äter. Det bara gick inte! Först när jag började lägga ytor och få dem att mumla, eller tala, att ytan var laddad med det här mörkret, det var först då det började släppa.

– Jag hade en kris när jag gick på Mejan. Jag brukar ha det (skrattar). Jag ville sluta, så jag gick ner till min lärare Olle Kåks och sa att jag ville ta en paus. Han svarade att paus hade man bara om man var gravid eller skulle göra värnplikt. Men varför åkte jag inte till New York? Ja, varför inte? Så fixade han en ateljé där och jag var där ett halvår. Det var väldigt bra, jag fick se allt som jag hade missat.

Mötet med den amerikanske målaren Barnett Newman blev viktigt.

– Jag blev knockad när jag ställdes framför en Newman-målning första gången. Det finns en resning och en stolthet där. Ju mer jag har läst har jag förstått. När folk pratar om det som abstrakt blir jag trött. Det är vad det är. Många av tecknen som kan se ut som bara konst är hebreiska bokstäver.

– Han har varit så viktig för mig. Newman är inte heller en av machoexpressionisterna. Han hjälpte kvinnor, hade en politisk hållning och ville bli borgmästare. 

Själv har Ann Edholm fått tampas med ”machoexpressionismen”. Hon har blivit kritiserad för att hon tar för stor plats, tar sig själv på för stort allvar, att det är för macho, att hon är kvinna som målar manligt, eller för den delen att hon åker snålskjuts på männens domän och därmed är osolidarisk mot sina medsystrar.

– Men vad ska jag göra då? Stå och måla små blommor? De unga tjejerna idag har inget av det där, de ser det på ett helt annat sätt. De tar sin egen plats. Då tyckte jag att det var jobbigt, men jag stod på mig. Jag hade en bra uppväxt och kunde stå pall.

Kanske har Ann Edholm just ”stått pall” för att smärtan har fått sitt utlopp genom måleriet. På 90-talet blev hon känd som ”sårmålaren” under en period som präglades av stor turbulens i privatlivet.

– Alla sår kom ur en skilsmässa som tog sju år. Det var verkligen besvärligt, precis som sådana där passionerade historier är; man vill vara tillsammans men man kan inte. Det blev såriga målningar. Men till slut gjorde jag en blå målning med en stor röd form som liksom pulserar i mitten, det var tecknet på att det på något sätt hade läkt ihop.

Trots det stora allvaret finns samtidigt humor i dina verk, som att Musse Piggs siluett har dykt upp ibland. Folk verkar ha svårt att acceptera att det verkligen är Musse Pigg, ett så pass ”banalt” inslag i tung, seriös, abstrakt konst?

Allt i mitt konstnärskap kommer egentligen från Kalle Anka (skrattar)! En gång visade jag tre Musse-målningar som hette Brottyta, jag tänkte på när Musse åker igenom en vägg och så blir siluetten kvar. En kvinna kom fram och frågade ”Vad är det?” ”Ser du inte vad det är?” sa jag. ”Näää”. Och jag vägrade säga, och så stod vi sådär, till slut sa jag ”Det är Musse, ser du inte det?”. ”Nej men det kan ju inte vara Musse när det är oljemåleri!”

– Jag vill ju att folk ska få ha associationer. Vad du tänker på handlar om vad du har i huvudet, hur fritt du tänker. Man måste få känna igen och namnge saker omkring sig. Tänk att vara på ett ställe där du inte känner igen dig och inte vet vad någonting är, det är ju otänkbart. Man måste namnge för att ta det till sig.

För Ann Edholm handlar målningarnas titlar om samma sak. Utan titel finns inte målningarna på riktigt.

– Det är ett ganska stort arbete, att se ”vem” målningen är, som ett subjekt. I bästa fall kommer titlarna under tiden. Någon målning var utställd med ett namn som inte var bra och jag tyckte inte heller att målningen var bra, så jag fick hem den och jobbade vidare på den. Sen fick den titeln Kyssen, vilket alluderade dels på Munchs Kyssen men också på en Robert Longo-målning där ett par kysser varandra med varghuvuden där bak. Min målning är gul och svart, så det är ingen ljuv kyss direkt. Titeln ändrades när målningen gav mig den känslan. Jag vet ju vad jag vill säga till målningarna sen gäller det att hitta ordet, i bästa fall ett ord som pekar åt olika håll så att det inte blir låst.

– Både Agnes Martin och Paul Klee pratar om att hitta en titel som skapar det tredje, skulpturala rummet, ett rum mellan målningen och personen. Det är det jag söker.

Tänker du någonsin på var alla målningar hamnar?

– Nej, då hade jag nog inte hållit på.

Men funderar du över vem som ska möta målningarna, eller utgår du ifrån dig själv?

– Ja, jag utgår ifrån mig själv (skratt). Jag ser nog mig själv som människa trots allt.